Menu

© 2012 Firstyme - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

”Hej! Det här är min dotter. Hon är SÅ jobbig”.

När jag träffar (engelsk-talande) föräldrar och deras barn för första gången och föräldrarna introducerar sitt barn för mig så brukar de säga ”This is my daughter/son she/he is SO naughty”. Naughty betyder på svenska ungefär busig eller elak. En ständig pina förföräldrarna. Jag har vant mig vid att föräldrar säger så här, men jag skulle ändå vilja veta: ni som introducerar era barn på det viset, tror ni inte att era barn hör det? Hur tror ni att det ni säger påverkar deras självbild och deras självkänsla?

Tänk dig att du är min kompis och att vi är på en fest tillsammans. Jag börjar prata med en annan gäst medan du står bredvid. Efter en stund pekar jag på dig och säger: ”Det här är min vän. Hon är SÅ jobbig!”

Hur skulle du känna dig?

För det första tycker jag inte att man ska sätta etiketter på barn (du är snäll, du är jobbig etc”). För det andra tycker jag att man ska tala om barn med samma respekt som du (förhoppningsvis) talar om andra vuxna i deras närvaro. Har man ett problem med barnet kan man diskutera det på ett värdigt sätt vid ett bättre tillfälle.

Blir barn ”snällare” av att vi säger åt dem ”åh, vad du är jobbig!”? Inte ett dugg tror jag. Tvärtom. Vi blir vad andra säger att vi är. Får du höra att du är duktig så blir du duktig. Får du höra att du är dum i huvudet så är det ändå redan kört.

Som tur är så har jag aldrig hört en svensk förälder beskriva sitt barn som en odåga vid första mötet. Däremot finns det gott om föräldrar som jag tycker borde välja bättre tillfällen eller bättre sätt att diskutera sina barns svagheter.

Måla för att det är roligt eller måla för att göra mamma glad

Sedan lillasyster för en tid sedan började lära sig att använda pennor och kritor så har storasyster ”gått ett steg tillbaka” och börjat klotter-rita hon också. Vilken tur att jag har läst en del om barns kreativa utveckling, annars hade jag nog sagt något i stil med ”men du kan ju mycket bättre!” eller ”skärp dig och måla något riktigt istället!”. Så säger jag INTE nu.

Lillasyster ritar några streck på pappret och berättar sedan stolt att det är en fågel. Hela ansiktet lyser när jag ber henne berätta mer om fågeln. Storasyster tycker att det verkar som en skojig lek och ritar en likadan ”fågel” som hon sedan visar upp lika stolt. Är lillasysters fågel ”mer värd” än storasysters fågel? Nej naturligtvis är båda lika konstnärliga och är värda samma uppmärksamhet. Lillasyster har just upptäckt hur man använder en penna. Dessutom har hon förstått att man kan rita saker som representerar riktiga saker som finns i verkligheten. Storasyster har upptäckt att det finns flera olika sätt att uttrycka sig kreativt på. Ett streck kan bli en fågel om man bara vill det. Alla fåglar behöver inte se likadana ut.

Det kan vara väldigt svårt att ge samma uppmärksamhet till en teckning med ”modern konst” där du inte ser vad barnet har ritat som till en söt teckning av hela familjen som håller varandra i händerna under en strålande gul sol. Men för att barnets kreativa förmåga ska kunna utvecklas fritt och för att den inre glöden för att skapa inte ska slockna så behöver vi alltså visa lika mycket intresse inför alla sorters mästerverk. Ler vi bara mot de gulliga teckningarna som vi förstår oss bäst på kommer barnet snart att sensurera sig själv och teckna enbart sånt som gör mamma (eller pappa, farmor, fröken, storebror etc) glad. Många Picasso går förlorade. Och det handlar inte bara om att kväva en talang! Intresset för att uttrycka sig i färg och form kan också svalna, vilket ju skulle vara väldigt synd eftersom det är ett bra medel att använda för att uttrycka och bearbeta känslor och att synliggöra egna idéer och planer.

Hur uppmärksammar man en teckning (en skulptur, ett broderi, ett snickrad grej, eller en ihopvikt origami)? ”Så fin den är!” leder inte till något annat än att barnet fortsätter att producera för att få beröm. ”Vad är det där?” ”Vad håller den på med?” ”Hur gjorde du den?” visar mer intresse och leder in till nya idéer.

Ett annat klurigt föräldrar-dilemma är vad man sedan ska göra av alla dessa miljoner teckningar som ständigt produceras. Måste man spara på allt? Jag vet inte vad som är rätt svar på den frågan men i vår familj har vi en vägg där alla nya teckningar, origami, skulpturer och sydda mästerverk sätts upp allteftersom de blir klara. När väggen är full fotograferar vi allting och tar sedan ner alltihop. (De hamnar sedan i stora säckar i min garderob i väntan på sortering.) På så sätt får allt som skapas (av alla) beundras under en tid. image

Så mycket vi inte kan påverka

Jag har skrivit mycket här på bloggen om hur du som förälder kan hjälpa ditt barn att bygga upp en stark självkänsla. Tyvärr, eller kanske som tur är, är det ju så att du inte är den enda personen i ditt barns liv som påverkar hennes/hans självkänsla. Det finns så många andra i ditt barns liv som också säger och gör saker mot ditt barn som antingen påverkar barnets självkänsla positivt eller negativt.

För ett ett-årigt barn är du allt. Du har full kontroll över vad barnet äter, vad det leker med, var det befinner sig, vad det har på sig för kläder etc. Visst, barnets andra förälder och eventuella syskon är också viktiga, men allt du säger till ditt lilla barn, hur du håller i det, vad du visar det – allt påverkar hennes/hans självkänsla. Sedan växer barnet. Hon/han utforskar och lär känna fler platser och fler människor. Släkt, vänner, grannar. Så småningom blir det klasskamrater, kompisgänget, pojk- eller flickvänner. Du har inte längre full kontroll över vilka som pratar med ditt barn eller på vilket sätt de tilltalar barnet. Hur mycket du än vill att alla ska vara snälla mot ditt barn och behandla det med respekt och kärlek så kan du inte förhindra att ditt barn någon gång kommer att stöta på ”rötägg” som kanske sårar barnet och river ner hennes/hans självkänsla.

Det finns så mycket i ditt barns värld som du inte kan påverka:
– vad andra familjemedlemmar eller släktingar säger till ditt barn och på vilket sätt de säger det
– personalen på ditt barns dagis, lekis, skola eller fritidsaktiviteter
– vilka andra barn som barnet träffar på dagis, lekis, skola och fritidsaktiviteter
– vad ditt barn sysslar med när det inte är hemma
– vad ditt barn läser eller ser på när det inte är hemma

Så vad ska vi göra? Ge upp? Sluta bry oss? Det kanske ändå inte är någon idé att ha ambitioner för sitt barns självkänsla när det ändå bara är en liten del av den som vi kan påverka?

I boken ”Verktyg för din självkänsla” skrev jag bland annat om tankecirklar som man kan använda för att göra sig själv mer medveten om vad man använder sin tankekraft till: tänker du på saker som du faktiskt kan påverka eller ödslar du din energi på tankar över saker som du ändå inte kan göra något åt? Vi kan använda samma modell för att ta reda på vad du kan och inte kan påverka när det gäller ditt barns självkänsla.

Gör så här: skriv upp allt och alla som påverkar ditt barns självkänsla som du INTE kan påverka. Måla en cirkel runt omkring. Utanför den cirkeln, skriv sedan upp allt som DU kan göra för att öka ditt barns självkänsla, dvd det som du KAN påverka. Det kanske kommer att se ut ungefär så här:20150525_022427000_iOS

Fokusera sedan på det som DU KAN göra för ditt barns självkänsla. Släpp taget om det som du inte har någon kontroll över. Du ödslar bara kraft över att oroa dig.

Du kan VÄLJA

Jag läste nyligen en mycket bra artikel om självmedkänsla på Ingegerd Gavelins blogg. (SjälvMEDkänsla innebär att man har medkänsla för sig själv och tar hand om sig själv när det är tungt och jobbigt. Man ger sig själv en kram istället för att låta den inre kritikern hålla tal.) Det som jag fastnade vid i den här blogg-artikeln var detta att vi alltid kan VÄLJA. När du är trött, barnen bara skriker och bråkar, och du har tusen saker som egentligen måste fixas, då kan du välja att se på dig själv med självmedkänsla, sätta dig i soffan ett tag och bara pusta ut, istället för att explodera och skrika till dina barn att de ska skärpa sig.

Vi kan alltid välja. Och våra val, stora som små, gör skillnad.

Du kan välja…
…att läsa en bok tillsammans i soffan innan du sätter igång med maten (istället för att rusa i i köket direkt)
…att låta barnen vara med och diska även om det blir en swimmingpool i köket (istället för att göra det själv)
…mellan att servera näringsrik mat eller pommes frites
…mellan att gå till lekplatsen eller lägga pärlplatta hemma
…att räkna till tio först och sedan berätta lugnt och sansat varför du blev arg och hur du vill att ditt barn ska göra nästa gång istället för att explodera på sekunden (och kanske säga något du sedan ångrar)
…att säga förlåt till ditt barn (och dig själv!) när det inte gick som planerat
…att lägga ner mobilen och LYSSNA när ditt barn vill berätta något
…vilken ton du använder på rösten
…din mängd engagemang
…vilka ord du använder

Du kan välja nästan allting nästan hela tiden!

Du kan INTE välja hur dina barn (och andra människor) ska göra, men du kan välja hur DU förhåller dig till det de gör.

Hur känns det att veta att vi kan få välja? Befriande tycker vissa. Andra känner att det fria valet lägger sig som ett tung plikt på deras axlar. Hur du väljer att känna är också ett val!

Vi kan välja att ställa om tonen på vårt föräldraskap. Kanske vill du ställa om till en mer lättsam, mindre seriös kanal? Eller kanske till en mer närvarande, mera ”mindful”?

Vilken sorts förälder väljer DU att vara JUST NU?

3 sorters leklera

1. Ätbar lera

Mixa ca 3 dl valnötter fint och knåda in en mosad dadel. Vips så har du leklera som är både smaskig och nyttig! (Valnötter innehåller massvis av omega-3 som hjärnan behöver.) Konsistensen är nästan densamma som vanlig play-doh, bara lite smuligare, ungefär som marsipan. Smaken påminner också om marsipan, och liksom med marsipan kan man göra massvis av figurer.

Till påsk gjorde vi bland annat påskharar, kycklingar och påskägg med den här ätbara valnötsleran. Påskäggen rullade vi sedan i vita sesamfrö, svarta sesamfrö och kakao. Det går också bra att rulla i kokosflingor, havregryn, hackade nötter eller strössel.
20150402_235625555_iOS20150402_235248900_iOS20150403_000444799_iOS

Min ett-åring brukar inte vara särskilt frukost-sugen men när jag hastigt rullar ihop små valnötsbollar så äter hon glatt.

image

2. Vanlig play-doh i flera färger

20150222_022116102_iOS
Vanlig leklera, eller play-doh, är lätt att göra själv men det krävs alun (finns att köpa på svenska apotek) för att den ska hålla konsistensen. Koka upp 5dl vatten, och blanda i 4dl vetemjöl, 3dl salt och 2msk alun. Med karamellfärg kan man blanda till massvis av olika färger. Och tänk på att vitt (ingen karamellfärg) också är en färg!

3. ”Riktig” lera av jord
image

Visst är det skoj att leka inomhus med färggrann play-doh och att bygga smaskiga ätbara figurer, men att leka med riktig lera utomhus är nog det ultimata. Leran är gratis, konsistensen går att variera genom att hälla på mer vatten, och det finns oftast tillräckligt mycket av den så att det inte blir något bråk om vems tur det är eller vem som har mest. Att leka ute med levande material är också bra för både kropp och själ. Att det blir mycket tvätt får man försöka stå ut med.

Hurra för mig! – Fira födelsedagar

imageFödelsedagar är rena rama självkänsla-kickerna. Iallafall om de verkligen firas. Jag har aldrig träffat något (friskt) barn som inte gillar att fylla år. Däremot finns det tyvärr många vuxna som helst vill åka hemlig rymdfarkost och gömma sig på en okänd planet när deras stora dag nalkas. Visst är det ok att inte vilja bjuda hela bekantskapskretsen på kalas, men att inte ens vilja fira sig själv på sin födelsedag tycker jag är ett tecken på att Jante har dragit fram alltför hårt under livets gång.

Att fira sin födelsedag är att fira att jag lever och att jag är jag. Barn är i allmänhet experter på att fira sig själva. De berättar för alla de möter att de fyller och och hur STORA de nu har blivit. De vill gärna ha så många paket, så mycket tårta, så många ballonger och så mycket kalas som möjligt. Det är väl toppen! För de ÄR ju fantastiska. De ÄR ju värda att firas. Att fullfölja alla önskemål är antagligen omöjligt, men att HA önskemål är kanon.

Att fira barns födelsedagar och boosta deras självkänsla behöver inte kosta mycket pengar, och det är väl bra det. Självkänsla går ändå inte att köpa sig till. Självkänsla måste man uppleva sig till. Istället för pengar kan man ge barn av sin tid och sitt engagemang. Planera tillsammans, tillverka presenter med omsorg, dekorera tillsammans, baka tillsammans, hitta på överraskningar.

Så här firade vi min dotters fyra-årsdag:

• Pyssel: Vi pysslade ihop massvis av dekorationer som vi slutligen satte upp dagen innan födelsedagen. För att inspirera dotterns kreativitet försökte jag använda så många olika material som möjligt. Pärlplattor, broderi, pärlor på piprensare, papper etc. Vi skrev också ”grattis på födelsedagen” på olika språk (vi är tre-språkiga i min familj, och på japanska finns det dessutom flera olika sätt att skriva ”födelsedag” på).

image

• Baka egen tårta: Vi har som tradition att födelsedagsbarnet får baka sin egen tårta (med eller utan hjälp) dagen innan sin födelsedag. I år bakade jag själva tårtbottnarna och så fick födelsedagstjejen lägga ihop dem och dekorera hur hon ville med de ingredienser hon själv valt ut. Köpa ingredienser gjorde vi tillsammans några dagar tidigare.

• Slå in egna paket: De flesta av paketen var naturligtvis överraskningar, men tre paket fick hon fixa själv. Mycket uppskattat!

• Leka tillsammans: När tårtan var uppäten och alla paket öppnade så lekte vi tillsammans, hela familjen, med presenterna. Födelsedagstjejen fick ta ledningen och bestämma vad vi skulle leka. Det som jag tror är allra viktigast för att visa någon att den är älskad och uppskattad är att ge personen av sin tid. Att inte försvinna ut i köket eller till datorn för att ”bara fixa en grej” utan att finns där. Och lyssna. Och se. Att visa att just nu är DU viktigast.

Så synd att man bara fyller år en gång om året. Katten Findus fyller år fem gånger varje år. Vilken förebild! Vi kanske borde fira oss själva lite oftare. Man kan ju alltid leka födelsedag. Det skulle vi nog må bra av. Dessutom så kan man alltid fira andras födelsedagar. Att pyssla och planera inför någon annans födelsedag är en ypperlig träning i att visa kärlek, uppskattning och omtanke för andra.

Leka självkänsla

Tänk om det fanns vaccin mot låg självkänsla! Ett litet sprutt bara och sedan garanterat hög självkänsla resten av livet!

Tyvärr är det ju inte så enkelt. Men tänk om någon kunde uppfinna självkänsla-vitaminer! Ett litet piller till frukost och sedan är det lugnt – iallafall de närmaste 24 timmarna!

För enkelt det också. Tyvärr. Självkänslan påverkas ständigt av allt som händer oss. Hur vi blir behandlade av andra, hur vi tror att andra tycker om oss och vad vi i tur tänker om oss själva. En trygg kärleksfull uppväxt som barn gör det svårare för självkänslan att rasa men det är ingen garanti. Även om vi kärleksbombar våra barn så fort de stiger in genom dörren så måste de ändå ta sig igenom många av livets stora utmaningar på egen hand när de ger sig ut i stora världen (på dagis, förskola, skola, olika aktiviteter etc).

Hur ska barn lära sig att vara självsäkra, modiga, sociala, hjälpsamma, roliga superhjältar ute i stora världen? Genom att träna kanske?

Man kan leka sig till självkänsla, till exempel när man klär ut sig och låtsas att man är någon annan. Med en sjal runt axlarna kan lilla blyga Kalle förvandlas till en flygande superhjälte som räddar livet på stora och små. Genom att träna på att vara modig blir man modig(are). Genom att bete sig som en person med hög självkänsla växer självkänslan på riktigt.

När man klär ut sig och går in i olika roller kan man också släppa ut olika känslor som kanske känns lite obekväma att visa i andra sammanhang. Har man blivit knuffad på lekis kanske man behöver gå till utklädningslådan och bli ett eldsprutande monster. Att lära sig hantera känslor är viktigt för självkänslan!

Vuxna behöver också leka självkänsla-lekar. Många av de som jag har coachat har först tyckt att det känts lite obekvämt att ”låtsas” att de är personer med hög självkänsla, även om det bara händer i fantasin (istället för i vardagsrummet med superhjälte-kostym). Men de som verkligen har drömt sig in i det har upptäckt hur skönt – och roligt – det är. Prova att röra dig som en person med hög självkänsla! Hur känns axlarna? Och ryggen? Var har du blicken? Hur ser munnen ut? Hur rör sig benen när du går? Att ”leka självkänsla” är riktigt härligt!

Att leka roll-lekar är alltså bra för både vuxna och barn. Dax att utforska utklädningslådan tillsammans?!

Bokstavspyssel för småttingar

Att små barn intresserar sig för bokstäver är egentligen inget märkligt. Alla stora i deras omgivning stirrar ju dagligen på bokstäver (på skyltar, i böcker, på läsplattor och smartphones, i affären, på förpackningar…). Och att lära sig formen på bokstaven A är inte svårare än att lära sig formen på ett lejon!

Små barn lär ju sig, som känt, gärna med händerna. Bokstäver att ta på är alltså ingen dum idé.

image

Till ett-årspresent tillverkade jag och stor-tjejen en alfabets-affisch åt lillasyster. Vi klippte ut bokstäver i så många olika material som möjligt och klistrade upp på ett stort papper. Vi använde sandpapper, olika tyger, skumgummi, snören, glittrande tejpar, aluminiumfolie och mycket mer.

Affischen sitter på låg höjd och lill-tjejen går dit och pekar och känner. När hon pekar på en bokstav så säger jag vad den heter, och ibland sjunger vi alfabets-sången (A, B, C, D, E, F… etc på Broder Jakob-melodin) samtidigt som vi pekar på bokstäverna i rätt ordning.

Att vara rätt eller att vara sig själv

image


– Vad säger man?
– Nu måste du säga förlåt!
– Uppför dig ordentligt!
– Så där kan man inte se ut!

Vi föräldrar försöker ständigt forma våra barn så att de uppför sig på ”rätt” sätt. Det finns en stor uppfattning om hur ”man” gör vid olika tillfällen. Får man en present så säger man ”tack”. Gör man någon illa säger man ”förlåt”. När man träffar en kompis säger man ”hej”. När man ska gå hem säger man ”hej då”. Att klä sig med ett par jeans är ”rätt” men att ha på sig tre par samtidigt är ”fel”.

Varför är det så viktigt att göra som alla andra? Istället för ”hej” går det väl lika bra med ”kom så leker vi med detsamma!” Istället för att säga ”förlåt” kan man springa iväg och rita en förlåt-teckning. Istället för att peka på rätt och fel tycker jag att vi ska lära våra barn hur deras agerande påverkar andra människor. Är det inte det det handlar om egentligen – hur vi påverkar och påverkas – detta sociala spel som kallas livet? Varför säger vi oftast ”tack” när vi får en present, komplimang eller tjänst? Jo för att göra den andra glad förstås! Varför är det bra att be om förlåtelse när man har råkat påverka en annan människa negativt? För att få den personen att tycka mindre illa om en själv. Påverkar varandra gör vi ju hela tiden, på många olika sätt. Det finns mer vanliga sätt och mer originella sätt men alla är bra så länge de åstadkommer det vi vill.

Den som lär sig att ständigt sträva efter att vara ”rätt” får ett tufft liv. Det är nämligen inte alltid så självklart vad som är rätt. Balansgången mellan rätt och fel är ibland ganska snäv. Andra gånger är det uppenbart vilket som är rätt men det känns ändå svårt om hjärtat drar åt ett annat håll.

Den som istället har fått lära sig att vara sig själv får ett lättare liv. Med sin sociala intelligens kan han/hon hitta vägar som glädjer både andra och sig själv. Den som vet att det är ok att vara originell kan upptäcka möjligheter som ingen annan har sett och nå framgång som ligger bortom andras horisont.

Vem blir egentligen glad av ett framtvingat förlåt? Ingen.

Vilket utrycker mest uppskattning: ett kort tack eller två lysande ögon?

Fler tips till föräldrar som vill använda teckenspråk med sina bäbisar/småbarn

Jag har tidigare skrivit om mina egna erfarenheter av att använda teckenspråk med (hörande) bäbisar och om fördelarna som forskarna har hittat med att göra detta. Utvecklar språkförmågan, utvecklar hjärnan på lång sikt, stärker barnets självkänsla eftersom det kan delta i konversationer och göra sig förstådd, minskar föräldrarnas frustration över att inte förstå vad barnet vill… Listan kan göras ännu längre. Här kommer några fler tips på hur man praktiskt kan gå till väga som jag själv har kommit på under resans gång:

Gör tecknen roliga för barnet. Allt som är roligt är lättare att lära sig, och chansen blir större att barnet kommer att vilja härma tidigare. När du tecknar olika djur till exempel kan du gärna lägga till djurläten och låtsas att du är det djuret som du tecknar. Tecknar du ”ko” så säger du ”muuuu” med inlevelse. (Kom ihåg att säga det riktiga ordet ”ko” också. Det är ju meningen att barnet ska lära sig både tecknet OCH det talade ordet även om tecknet är lättare för små barn att härma.)

Om barnet inte verkar intresserat av ett visst tecken kan du lägga till någon rörelse. Min dotter tecknade aldrig ordet ”häst” förrän jag började gallopera upp och ner (precis som vi brukar göra när hon sitter i mitt knä och vi sjunger ”Hoppla hoppla hopp hästar i gallopp”).

Det är ok att hitta på egna tecken. Att lära sig riktigt teckenspråk är bra för chansen finns ju faktiskt att ditt barn kommer att vilja/behöva lära sig teckenspråk senare i livet. Men om det är kommunikationen mellan barnet och hennes närmaste som är det viktigaste just nu så går det utmärkt att använda egna tecken. Barnet kanske redan har en association mellan ett ord och en rörelse. För ”spindel” använder vi till exempel samma rörelse som i ”Imse vimse spindel”.

Slå upp ord på saker som barnet visar intresse för så att barnet kan berätta för dig om dessa. Min dotter älskar fåglar, klockor och knappar!

Lek med orden! Teckna när ni sjunger eller läser. Ha roligt!

Lyssna på barnet när det tecknar tillbaka. Det finns ingen poäng med att lägga ner energi på att lära ett barn teckenspråk om det sedan inte får någon uppmuntran för att använda det. Detta gäller naturligtvis även när barnet börjar tala och resten av barnets liv. Att bli lyssnad till ger självkänsla.

image