Menu

© 2012 Firstyme - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

”Hej! Det här är min dotter. Hon är SÅ jobbig”.

När jag träffar (engelsk-talande) föräldrar och deras barn för första gången och föräldrarna introducerar sitt barn för mig så brukar de säga ”This is my daughter/son she/he is SO naughty”. Naughty betyder på svenska ungefär busig eller elak. En ständig pina förföräldrarna. Jag har vant mig vid att föräldrar säger så här, men jag skulle ändå vilja veta: ni som introducerar era barn på det viset, tror ni inte att era barn hör det? Hur tror ni att det ni säger påverkar deras självbild och deras självkänsla?

Tänk dig att du är min kompis och att vi är på en fest tillsammans. Jag börjar prata med en annan gäst medan du står bredvid. Efter en stund pekar jag på dig och säger: ”Det här är min vän. Hon är SÅ jobbig!”

Hur skulle du känna dig?

För det första tycker jag inte att man ska sätta etiketter på barn (du är snäll, du är jobbig etc”). För det andra tycker jag att man ska tala om barn med samma respekt som du (förhoppningsvis) talar om andra vuxna i deras närvaro. Har man ett problem med barnet kan man diskutera det på ett värdigt sätt vid ett bättre tillfälle.

Blir barn ”snällare” av att vi säger åt dem ”åh, vad du är jobbig!”? Inte ett dugg tror jag. Tvärtom. Vi blir vad andra säger att vi är. Får du höra att du är duktig så blir du duktig. Får du höra att du är dum i huvudet så är det ändå redan kört.

Som tur är så har jag aldrig hört en svensk förälder beskriva sitt barn som en odåga vid första mötet. Däremot finns det gott om föräldrar som jag tycker borde välja bättre tillfällen eller bättre sätt att diskutera sina barns svagheter.

Måla för att det är roligt eller måla för att göra mamma glad

Sedan lillasyster för en tid sedan började lära sig att använda pennor och kritor så har storasyster ”gått ett steg tillbaka” och börjat klotter-rita hon också. Vilken tur att jag har läst en del om barns kreativa utveckling, annars hade jag nog sagt något i stil med ”men du kan ju mycket bättre!” eller ”skärp dig och måla något riktigt istället!”. Så säger jag INTE nu.

Lillasyster ritar några streck på pappret och berättar sedan stolt att det är en fågel. Hela ansiktet lyser när jag ber henne berätta mer om fågeln. Storasyster tycker att det verkar som en skojig lek och ritar en likadan ”fågel” som hon sedan visar upp lika stolt. Är lillasysters fågel ”mer värd” än storasysters fågel? Nej naturligtvis är båda lika konstnärliga och är värda samma uppmärksamhet. Lillasyster har just upptäckt hur man använder en penna. Dessutom har hon förstått att man kan rita saker som representerar riktiga saker som finns i verkligheten. Storasyster har upptäckt att det finns flera olika sätt att uttrycka sig kreativt på. Ett streck kan bli en fågel om man bara vill det. Alla fåglar behöver inte se likadana ut.

Det kan vara väldigt svårt att ge samma uppmärksamhet till en teckning med ”modern konst” där du inte ser vad barnet har ritat som till en söt teckning av hela familjen som håller varandra i händerna under en strålande gul sol. Men för att barnets kreativa förmåga ska kunna utvecklas fritt och för att den inre glöden för att skapa inte ska slockna så behöver vi alltså visa lika mycket intresse inför alla sorters mästerverk. Ler vi bara mot de gulliga teckningarna som vi förstår oss bäst på kommer barnet snart att sensurera sig själv och teckna enbart sånt som gör mamma (eller pappa, farmor, fröken, storebror etc) glad. Många Picasso går förlorade. Och det handlar inte bara om att kväva en talang! Intresset för att uttrycka sig i färg och form kan också svalna, vilket ju skulle vara väldigt synd eftersom det är ett bra medel att använda för att uttrycka och bearbeta känslor och att synliggöra egna idéer och planer.

Hur uppmärksammar man en teckning (en skulptur, ett broderi, ett snickrad grej, eller en ihopvikt origami)? ”Så fin den är!” leder inte till något annat än att barnet fortsätter att producera för att få beröm. ”Vad är det där?” ”Vad håller den på med?” ”Hur gjorde du den?” visar mer intresse och leder in till nya idéer.

Ett annat klurigt föräldrar-dilemma är vad man sedan ska göra av alla dessa miljoner teckningar som ständigt produceras. Måste man spara på allt? Jag vet inte vad som är rätt svar på den frågan men i vår familj har vi en vägg där alla nya teckningar, origami, skulpturer och sydda mästerverk sätts upp allteftersom de blir klara. När väggen är full fotograferar vi allting och tar sedan ner alltihop. (De hamnar sedan i stora säckar i min garderob i väntan på sortering.) På så sätt får allt som skapas (av alla) beundras under en tid. image

Så mycket vi inte kan påverka

Jag har skrivit mycket här på bloggen om hur du som förälder kan hjälpa ditt barn att bygga upp en stark självkänsla. Tyvärr, eller kanske som tur är, är det ju så att du inte är den enda personen i ditt barns liv som påverkar hennes/hans självkänsla. Det finns så många andra i ditt barns liv som också säger och gör saker mot ditt barn som antingen påverkar barnets självkänsla positivt eller negativt.

För ett ett-årigt barn är du allt. Du har full kontroll över vad barnet äter, vad det leker med, var det befinner sig, vad det har på sig för kläder etc. Visst, barnets andra förälder och eventuella syskon är också viktiga, men allt du säger till ditt lilla barn, hur du håller i det, vad du visar det – allt påverkar hennes/hans självkänsla. Sedan växer barnet. Hon/han utforskar och lär känna fler platser och fler människor. Släkt, vänner, grannar. Så småningom blir det klasskamrater, kompisgänget, pojk- eller flickvänner. Du har inte längre full kontroll över vilka som pratar med ditt barn eller på vilket sätt de tilltalar barnet. Hur mycket du än vill att alla ska vara snälla mot ditt barn och behandla det med respekt och kärlek så kan du inte förhindra att ditt barn någon gång kommer att stöta på ”rötägg” som kanske sårar barnet och river ner hennes/hans självkänsla.

Det finns så mycket i ditt barns värld som du inte kan påverka:
– vad andra familjemedlemmar eller släktingar säger till ditt barn och på vilket sätt de säger det
– personalen på ditt barns dagis, lekis, skola eller fritidsaktiviteter
– vilka andra barn som barnet träffar på dagis, lekis, skola och fritidsaktiviteter
– vad ditt barn sysslar med när det inte är hemma
– vad ditt barn läser eller ser på när det inte är hemma

Så vad ska vi göra? Ge upp? Sluta bry oss? Det kanske ändå inte är någon idé att ha ambitioner för sitt barns självkänsla när det ändå bara är en liten del av den som vi kan påverka?

I boken ”Verktyg för din självkänsla” skrev jag bland annat om tankecirklar som man kan använda för att göra sig själv mer medveten om vad man använder sin tankekraft till: tänker du på saker som du faktiskt kan påverka eller ödslar du din energi på tankar över saker som du ändå inte kan göra något åt? Vi kan använda samma modell för att ta reda på vad du kan och inte kan påverka när det gäller ditt barns självkänsla.

Gör så här: skriv upp allt och alla som påverkar ditt barns självkänsla som du INTE kan påverka. Måla en cirkel runt omkring. Utanför den cirkeln, skriv sedan upp allt som DU kan göra för att öka ditt barns självkänsla, dvd det som du KAN påverka. Det kanske kommer att se ut ungefär så här:20150525_022427000_iOS

Fokusera sedan på det som DU KAN göra för ditt barns självkänsla. Släpp taget om det som du inte har någon kontroll över. Du ödslar bara kraft över att oroa dig.

Du kan VÄLJA

Jag läste nyligen en mycket bra artikel om självmedkänsla på Ingegerd Gavelins blogg. (SjälvMEDkänsla innebär att man har medkänsla för sig själv och tar hand om sig själv när det är tungt och jobbigt. Man ger sig själv en kram istället för att låta den inre kritikern hålla tal.) Det som jag fastnade vid i den här blogg-artikeln var detta att vi alltid kan VÄLJA. När du är trött, barnen bara skriker och bråkar, och du har tusen saker som egentligen måste fixas, då kan du välja att se på dig själv med självmedkänsla, sätta dig i soffan ett tag och bara pusta ut, istället för att explodera och skrika till dina barn att de ska skärpa sig.

Vi kan alltid välja. Och våra val, stora som små, gör skillnad.

Du kan välja…
…att läsa en bok tillsammans i soffan innan du sätter igång med maten (istället för att rusa i i köket direkt)
…att låta barnen vara med och diska även om det blir en swimmingpool i köket (istället för att göra det själv)
…mellan att servera näringsrik mat eller pommes frites
…mellan att gå till lekplatsen eller lägga pärlplatta hemma
…att räkna till tio först och sedan berätta lugnt och sansat varför du blev arg och hur du vill att ditt barn ska göra nästa gång istället för att explodera på sekunden (och kanske säga något du sedan ångrar)
…att säga förlåt till ditt barn (och dig själv!) när det inte gick som planerat
…att lägga ner mobilen och LYSSNA när ditt barn vill berätta något
…vilken ton du använder på rösten
…din mängd engagemang
…vilka ord du använder

Du kan välja nästan allting nästan hela tiden!

Du kan INTE välja hur dina barn (och andra människor) ska göra, men du kan välja hur DU förhåller dig till det de gör.

Hur känns det att veta att vi kan få välja? Befriande tycker vissa. Andra känner att det fria valet lägger sig som ett tung plikt på deras axlar. Hur du väljer att känna är också ett val!

Vi kan välja att ställa om tonen på vårt föräldraskap. Kanske vill du ställa om till en mer lättsam, mindre seriös kanal? Eller kanske till en mer närvarande, mera ”mindful”?

Vilken sorts förälder väljer DU att vara JUST NU?

Hurra för mig! – Fira födelsedagar

imageFödelsedagar är rena rama självkänsla-kickerna. Iallafall om de verkligen firas. Jag har aldrig träffat något (friskt) barn som inte gillar att fylla år. Däremot finns det tyvärr många vuxna som helst vill åka hemlig rymdfarkost och gömma sig på en okänd planet när deras stora dag nalkas. Visst är det ok att inte vilja bjuda hela bekantskapskretsen på kalas, men att inte ens vilja fira sig själv på sin födelsedag tycker jag är ett tecken på att Jante har dragit fram alltför hårt under livets gång.

Att fira sin födelsedag är att fira att jag lever och att jag är jag. Barn är i allmänhet experter på att fira sig själva. De berättar för alla de möter att de fyller och och hur STORA de nu har blivit. De vill gärna ha så många paket, så mycket tårta, så många ballonger och så mycket kalas som möjligt. Det är väl toppen! För de ÄR ju fantastiska. De ÄR ju värda att firas. Att fullfölja alla önskemål är antagligen omöjligt, men att HA önskemål är kanon.

Att fira barns födelsedagar och boosta deras självkänsla behöver inte kosta mycket pengar, och det är väl bra det. Självkänsla går ändå inte att köpa sig till. Självkänsla måste man uppleva sig till. Istället för pengar kan man ge barn av sin tid och sitt engagemang. Planera tillsammans, tillverka presenter med omsorg, dekorera tillsammans, baka tillsammans, hitta på överraskningar.

Så här firade vi min dotters fyra-årsdag:

• Pyssel: Vi pysslade ihop massvis av dekorationer som vi slutligen satte upp dagen innan födelsedagen. För att inspirera dotterns kreativitet försökte jag använda så många olika material som möjligt. Pärlplattor, broderi, pärlor på piprensare, papper etc. Vi skrev också ”grattis på födelsedagen” på olika språk (vi är tre-språkiga i min familj, och på japanska finns det dessutom flera olika sätt att skriva ”födelsedag” på).

image

• Baka egen tårta: Vi har som tradition att födelsedagsbarnet får baka sin egen tårta (med eller utan hjälp) dagen innan sin födelsedag. I år bakade jag själva tårtbottnarna och så fick födelsedagstjejen lägga ihop dem och dekorera hur hon ville med de ingredienser hon själv valt ut. Köpa ingredienser gjorde vi tillsammans några dagar tidigare.

• Slå in egna paket: De flesta av paketen var naturligtvis överraskningar, men tre paket fick hon fixa själv. Mycket uppskattat!

• Leka tillsammans: När tårtan var uppäten och alla paket öppnade så lekte vi tillsammans, hela familjen, med presenterna. Födelsedagstjejen fick ta ledningen och bestämma vad vi skulle leka. Det som jag tror är allra viktigast för att visa någon att den är älskad och uppskattad är att ge personen av sin tid. Att inte försvinna ut i köket eller till datorn för att ”bara fixa en grej” utan att finns där. Och lyssna. Och se. Att visa att just nu är DU viktigast.

Så synd att man bara fyller år en gång om året. Katten Findus fyller år fem gånger varje år. Vilken förebild! Vi kanske borde fira oss själva lite oftare. Man kan ju alltid leka födelsedag. Det skulle vi nog må bra av. Dessutom så kan man alltid fira andras födelsedagar. Att pyssla och planera inför någon annans födelsedag är en ypperlig träning i att visa kärlek, uppskattning och omtanke för andra.

Leka självkänsla

Tänk om det fanns vaccin mot låg självkänsla! Ett litet sprutt bara och sedan garanterat hög självkänsla resten av livet!

Tyvärr är det ju inte så enkelt. Men tänk om någon kunde uppfinna självkänsla-vitaminer! Ett litet piller till frukost och sedan är det lugnt – iallafall de närmaste 24 timmarna!

För enkelt det också. Tyvärr. Självkänslan påverkas ständigt av allt som händer oss. Hur vi blir behandlade av andra, hur vi tror att andra tycker om oss och vad vi i tur tänker om oss själva. En trygg kärleksfull uppväxt som barn gör det svårare för självkänslan att rasa men det är ingen garanti. Även om vi kärleksbombar våra barn så fort de stiger in genom dörren så måste de ändå ta sig igenom många av livets stora utmaningar på egen hand när de ger sig ut i stora världen (på dagis, förskola, skola, olika aktiviteter etc).

Hur ska barn lära sig att vara självsäkra, modiga, sociala, hjälpsamma, roliga superhjältar ute i stora världen? Genom att träna kanske?

Man kan leka sig till självkänsla, till exempel när man klär ut sig och låtsas att man är någon annan. Med en sjal runt axlarna kan lilla blyga Kalle förvandlas till en flygande superhjälte som räddar livet på stora och små. Genom att träna på att vara modig blir man modig(are). Genom att bete sig som en person med hög självkänsla växer självkänslan på riktigt.

När man klär ut sig och går in i olika roller kan man också släppa ut olika känslor som kanske känns lite obekväma att visa i andra sammanhang. Har man blivit knuffad på lekis kanske man behöver gå till utklädningslådan och bli ett eldsprutande monster. Att lära sig hantera känslor är viktigt för självkänslan!

Vuxna behöver också leka självkänsla-lekar. Många av de som jag har coachat har först tyckt att det känts lite obekvämt att ”låtsas” att de är personer med hög självkänsla, även om det bara händer i fantasin (istället för i vardagsrummet med superhjälte-kostym). Men de som verkligen har drömt sig in i det har upptäckt hur skönt – och roligt – det är. Prova att röra dig som en person med hög självkänsla! Hur känns axlarna? Och ryggen? Var har du blicken? Hur ser munnen ut? Hur rör sig benen när du går? Att ”leka självkänsla” är riktigt härligt!

Att leka roll-lekar är alltså bra för både vuxna och barn. Dax att utforska utklädningslådan tillsammans?!

Att vara rätt eller att vara sig själv

image


– Vad säger man?
– Nu måste du säga förlåt!
– Uppför dig ordentligt!
– Så där kan man inte se ut!

Vi föräldrar försöker ständigt forma våra barn så att de uppför sig på ”rätt” sätt. Det finns en stor uppfattning om hur ”man” gör vid olika tillfällen. Får man en present så säger man ”tack”. Gör man någon illa säger man ”förlåt”. När man träffar en kompis säger man ”hej”. När man ska gå hem säger man ”hej då”. Att klä sig med ett par jeans är ”rätt” men att ha på sig tre par samtidigt är ”fel”.

Varför är det så viktigt att göra som alla andra? Istället för ”hej” går det väl lika bra med ”kom så leker vi med detsamma!” Istället för att säga ”förlåt” kan man springa iväg och rita en förlåt-teckning. Istället för att peka på rätt och fel tycker jag att vi ska lära våra barn hur deras agerande påverkar andra människor. Är det inte det det handlar om egentligen – hur vi påverkar och påverkas – detta sociala spel som kallas livet? Varför säger vi oftast ”tack” när vi får en present, komplimang eller tjänst? Jo för att göra den andra glad förstås! Varför är det bra att be om förlåtelse när man har råkat påverka en annan människa negativt? För att få den personen att tycka mindre illa om en själv. Påverkar varandra gör vi ju hela tiden, på många olika sätt. Det finns mer vanliga sätt och mer originella sätt men alla är bra så länge de åstadkommer det vi vill.

Den som lär sig att ständigt sträva efter att vara ”rätt” får ett tufft liv. Det är nämligen inte alltid så självklart vad som är rätt. Balansgången mellan rätt och fel är ibland ganska snäv. Andra gånger är det uppenbart vilket som är rätt men det känns ändå svårt om hjärtat drar åt ett annat håll.

Den som istället har fått lära sig att vara sig själv får ett lättare liv. Med sin sociala intelligens kan han/hon hitta vägar som glädjer både andra och sig själv. Den som vet att det är ok att vara originell kan upptäcka möjligheter som ingen annan har sett och nå framgång som ligger bortom andras horisont.

Vem blir egentligen glad av ett framtvingat förlåt? Ingen.

Vilket utrycker mest uppskattning: ett kort tack eller två lysande ögon?

Fler tips till föräldrar som vill använda teckenspråk med sina bäbisar/småbarn

Jag har tidigare skrivit om mina egna erfarenheter av att använda teckenspråk med (hörande) bäbisar och om fördelarna som forskarna har hittat med att göra detta. Utvecklar språkförmågan, utvecklar hjärnan på lång sikt, stärker barnets självkänsla eftersom det kan delta i konversationer och göra sig förstådd, minskar föräldrarnas frustration över att inte förstå vad barnet vill… Listan kan göras ännu längre. Här kommer några fler tips på hur man praktiskt kan gå till väga som jag själv har kommit på under resans gång:

Gör tecknen roliga för barnet. Allt som är roligt är lättare att lära sig, och chansen blir större att barnet kommer att vilja härma tidigare. När du tecknar olika djur till exempel kan du gärna lägga till djurläten och låtsas att du är det djuret som du tecknar. Tecknar du ”ko” så säger du ”muuuu” med inlevelse. (Kom ihåg att säga det riktiga ordet ”ko” också. Det är ju meningen att barnet ska lära sig både tecknet OCH det talade ordet även om tecknet är lättare för små barn att härma.)

Om barnet inte verkar intresserat av ett visst tecken kan du lägga till någon rörelse. Min dotter tecknade aldrig ordet ”häst” förrän jag började gallopera upp och ner (precis som vi brukar göra när hon sitter i mitt knä och vi sjunger ”Hoppla hoppla hopp hästar i gallopp”).

Det är ok att hitta på egna tecken. Att lära sig riktigt teckenspråk är bra för chansen finns ju faktiskt att ditt barn kommer att vilja/behöva lära sig teckenspråk senare i livet. Men om det är kommunikationen mellan barnet och hennes närmaste som är det viktigaste just nu så går det utmärkt att använda egna tecken. Barnet kanske redan har en association mellan ett ord och en rörelse. För ”spindel” använder vi till exempel samma rörelse som i ”Imse vimse spindel”.

Slå upp ord på saker som barnet visar intresse för så att barnet kan berätta för dig om dessa. Min dotter älskar fåglar, klockor och knappar!

Lek med orden! Teckna när ni sjunger eller läser. Ha roligt!

Lyssna på barnet när det tecknar tillbaka. Det finns ingen poäng med att lägga ner energi på att lära ett barn teckenspråk om det sedan inte får någon uppmuntran för att använda det. Detta gäller naturligtvis även när barnet börjar tala och resten av barnets liv. Att bli lyssnad till ger självkänsla.

image

Teckenspråk med bäbisar

I flera av de böcker som jag läste innan och efter min andra dotter föddes dök det upp kapitel om att prata teckenspråk med bäbisar. ”Utvecklar språkutvecklingen, påverkar hjärnan på lång sikt, lär sig kommunicera tidigare, lättare att förstå sitt barn…” Jag läste och tänkte ”hm, verkar ju bra, fast det låter lite jobbigt”. Det var inte förrän jag läste hur positivt det kan påverka barns självkänsla som jag hajade till.

Jag köpte en uppslagsbok i japanska teckenspråket (hörselskadade i olika länder tecknar olika språk så det är bäst att använda det teckenspråk som används i området där man bor så att ditt barn kan göra sig förstådd för så många som möjligt). Min dotter var ungefär tre månader då. Att lära sig teckenspråk var faktiskt mycket roligare än jag hade trott. Storasyster hakade på och på kort tid hade vi lärt oss ett tjugotal tecken som vi började använda i kombination till vanligt talat språk (svenska). Varje gång jag sa ”sova” till min lilla bäbis så tecknade jag också ”sova”. Hon fick både se och höra fler och fler ord, allt eftersom jag (och äldsta dottern) lärde mig fler tecken.

När lill-tjejen var åtta månader började jag slarva. Jag hade tappat suget och tänkte att ”det här fungerar kanske inte, hon kommer kanske aldrig att börja teckna tillbaka”. Då plötsligt – när hon blev nio månader – började hon kommunicera med teckenspråk. Hon hade redan tidigare kommunicerat mycket genom att peka och använda kroppsspråk, men nu blev det en helt annan nivå på kommunikationen. ”Mamma, jag hör en fågel ute!” ”Det regnar!” ”När vi var ute vid bussen såg jag en hund” ”Katten sover” ”Jag vill äta”

Nu har min lilla tjej passerat sin första födelsedag och hon använder aktivt ca hundra olika tecken, och förstår ännu fler. (Med talat språk kan hon hittills säga fyra ord.) Det är fantastiskt att få komma in i hennes lilla hjärna och få förstå vad hon tänker på. Hon lägger märke till så mycket som jag inte gör, speciellt ljud så som bilar, flygplan och fåglar som hörs på avstånd. Ibland tror hon att något är något som jag vet att det inte är. Till exempel den lilla runda loggan på sojamjölksförpackningen som hon definitivt tycker ser ut som en klocka.

image

Fördelar med att använda teckenspråk med bäbisar i korthet:
• Eftersom det är lättare för små barn att kontrollera sina händer än sin tunga så kan de börja kommunicera tidigare om de får lära sig teckenspråk än om de enbart hör talat språk.
• Att lära sig ett extra språk tidigt påverkar hjärnan positivt så att barnet blir bättre på språk även senare i livet. Teckenspråk är inget undantag.
• Om föräldrarna talar olika språk (som vi gör i vår familj) kan teckenspråket fungera som en bro. Det blir lättare att förstå att ordet som mamma säger och ordet som pappa säger betyder samma sak.
• Barnet kan känna sig förstådd tidigare. Det kan vara delaktig i en konversation. Självkänsla!!!
• Det blir lättare för föräldrarna att förstå vad barnet vill och behöver.

Allt är dock inte en dans på rosor:
• För ett barn som just har börjat teckna kan det vara lika svårt att se skillnaden mellan olika tecken som det är att höra skillnaden mellan olika talade ord hos ett barn som just har börjat tala. Ibland förstår man helt enkelt inte vad barnet försöker berätta och det kan vara frustrerande för båda.
• Det är svårt att prata teckenspråk när man har händerna upptagna. Bär du ditt barn på ena armen har du bara en hand ledig. Om du dessutom lagar mat eller städar så har du noll händer att teckna med.

Tips för föräldrar som är sugna på att börja prata teckenspråk med sin bäbis:
• Den rekommenderade åldern att börja med teckenspråk är sex månader, men det går prima att börja ännu tidigare. Har ni ett äldre barn som har talsvårigheter så kan teckenspråk också vara till stor hjälp.
• Ta det lugnt och börja med bara några få tecken. Du behöver inte lära dig ett helt nytt språk. Slå upp nya ord i din egen takt.
• Kom ihåg att använda tecknen! Målet är att visa tecknet för ett ord varje gång du säger det muntligt.
• Använd det teckenspråk som används där du bor, eller hitta på egna tecken. Problemet med hemmagjorda tecken är att igen annan än ni kommer att förstå. Fördelen är att de kan vara lättare/roligare för barnet att teckna.
• Tänk på att inte bara använda ”tråkiga” tecken som du själv tycker är användbara (äta, sova, blöja etc) utan även tecken till ord på saker som ditt barn är (eller kommer att bli) intresserad av (bil, katt, klocka, flygplan etc). Hjälp ditt barn att vilja kommunicera.
Spread the sign är en praktisk sida där du kan slå upp ord och se korta filmsnuttar som visar hur orden tecknas på olika teckenspråk. Vill du använda svenskt teckenspråk så klickar du på den svenska flaggan. Alla ord finns inte, men många.

Jag är så glad att jag bestämde mig för att börja med teckenspråk med min dotter. Jag önskar att jag hade gjort det med min första dotter också. Kommunikationen sprudlar, och inte bara mellan oss två. Storasyster och pappa förstår henne också.

Jag har en väninna från Colombia, Nathalia Suescun, som också använder teckenspråk (och spanska som talspråk) med sin son. Här kan ni få läsa hur hon upplever att teckenspråket har påverkat deras relation:

”I became interested in signing with my baby after reading Bright from the Start from Jill Stamm, PhD, the author mentioned it briefly and I thought it was very interesting and fun so I started looking for more resources and found a video from Joseph Garcia, Md. After watching it I was even more excited to learn and teach my baby sign language. The idea of communicating more efficiently with my baby, reducing tantrums and frustration was very appealing to me and after further research I found additional benefits such as aiding speech development, boosting infant’s vocabulary and mental development, as well as improving parent-child relationships.
I started to teach David basic signs when he was six months old. I started with things like milk, more, poop, change diaper, etc.
When he became more interested in his surroundings I started teaching signs of animals, furniture, etc. He started signing back to me when he was around 15 months. According to what I read, babies start signing back from 6 to 8 months but my baby took longer than that.
Since he started doing it he has been very consistent and now he learns very fast, he learns almost with the first time I show him a new sign. I think it has really helped me communicate efficiently with him; I know exactly what he wants when he needs something. He can show what he wants to his grandparents and close people as well.
There are some words he likes to repeat so he doesn’t use the sign even though he knows it, like water or clock. For David, signing doesn’t seem to affect he’s effort to communicate verbally, he’s always trying to repeat words and talk his baby babble.
I think signing has helped our relationship with David, he knows he can come to me or my husband when he needs something and it feels like we share a secret language only we know so we feel even closer to him.
It is also very exciting for people around me to watch him sign; I think sometimes people underestimate what little kids can accomplish.
I would totally recommend other parents to do it. It doesn’t take too much time to learn basic signs. I just printed the signs I wanted to learn and I looked every time I needed to use them, after repeating for a while it stayed in my mind. I would also advice to be patient, I know some kids learn faster and start signing very early but others, like mine, take more time but they definitely will do it and both of you will feel very proud.”

Vill ni läsa mer om att använda teckenspråk med bäbisar föreslår jag sidan om babytecken på Sveriges Dövas Riksförbund

RESPEKT: Vad innebär det, vilka ska respekteras, på vilket sätt och hur lär vi våra barn detta?

Jag är svensk (ölänning) och bor i Japan. Därför blir det för mig ganska uppenbart att det finns olika syn på vad respekt är och på vilket sätt man ska respektera andra. I Japan är respekt något väldigt viktigt. ”Respektera äldre”-dagen är till exempel en nationell helgdag då alla är lediga från sina jobb och skolor. Japaner bockar hit och dit om och om igen och antalet artighets-fraser är oändliga. Visste ni till exempel att det finns 47 olika sätt att säga ”tack” på japanska?

Trots alla dessa artighetsritualer så undrar jag ibland om inte svenskar är mer respektfulla. I Japan bör man visa respekt för de som är äldre, de som har mer erfarenhet (till exempel de som har jobbat på arbetsplatsen längre än du själv), de som är kunder eller klienter etc. Men att vuxna ska respektera barn och ungdomar, det står inte på agendan. Eller att läkare ska respektera sina patienter. Det svenska synsättet är mera att alla ska respektera alla.

Så vad innebär egentligen ordet respekt? Det går naturligtvis att slå upp i en ordbok, men jag tror att trots officiella definitioner så har alla människor sin egen uppfattning om vad respekt är, vilka som bör respekteras och på vilket sätt. För mig själv så betyder respektera att man visar andra människor att de är värdefulla oavsett hur de ser ut, vilka värderingar de har etc. För mig är respekt något som jag vill visa ALLA – gamla, unga, nyfödda, döda, jämnåriga. Jag kan ha olika åsikter och jag kan absolut ställa mig emot andras sätt att agera om det går tvärtemot mina egna värderingar, men jag kan ändå respektera andra som personer med lika rättigheter. Jag är enbart expert på mitt eget liv och vet inte vad som har fått en annan människa att tycka och agera som hon gör.

Hur visar man respekt för andra? I Japan, som sagt, så bockar man, klär sig på ”rätt” sätt, och använder ”rätt” ord och fraser vid rätt tillfällen. Men ärligt talat – jag känner mig inte det minsta respekterad när kassörskan bockar som en robot och babblar samma ramsa om igen utan att ens titta på mig! Däremot känner jag mig respekterad när någon ser mig i ögonen, frågar ”vad tycker du?” och sedan lyssnar intresserat på svaret. Detta tycker jag är respekt! Att visa att jag är intresserad av dig och jag bryr mig. JAG SER DIG! Det är så lätt att bocka artigt och samtidigt tänka ”skitstövel”. Jag träffar en förälder vid skolbussen varje dag som säger god morgon (med ”rätt” japanska ord) samtidigt som hon tittar bort och ser ut som om hon önskar att hon hade en kniv i fickan.

Det faller sig ganska självklart att föräldrar med olika syn på respekt lär sina barn att respektera andra på olika vis. Om det är viktigt för dig att tala på ett respektfullt sätt så lär sig dina barn detsamma eftersom de lyssnar på dig. Om du sätter högt värde på respektfulla kläder så klär du antagligen dina barn likadant. Om du, som jag, vill att dina barn ska respektera ALLA andra genom att lyssna och bry sig så gäller det att du ”walk your talk”, speciellt genom att lyssna till dem. Jag vet inget bättre sätt att lära sig om respekt än att själv bli respekterad.

image