Menu

© 2012 Firstyme - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

Fler tips till föräldrar som vill använda teckenspråk med sina bäbisar/småbarn

Jag har tidigare skrivit om mina egna erfarenheter av att använda teckenspråk med (hörande) bäbisar och om fördelarna som forskarna har hittat med att göra detta. Utvecklar språkförmågan, utvecklar hjärnan på lång sikt, stärker barnets självkänsla eftersom det kan delta i konversationer och göra sig förstådd, minskar föräldrarnas frustration över att inte förstå vad barnet vill… Listan kan göras ännu längre. Här kommer några fler tips på hur man praktiskt kan gå till väga som jag själv har kommit på under resans gång:

Gör tecknen roliga för barnet. Allt som är roligt är lättare att lära sig, och chansen blir större att barnet kommer att vilja härma tidigare. När du tecknar olika djur till exempel kan du gärna lägga till djurläten och låtsas att du är det djuret som du tecknar. Tecknar du ”ko” så säger du ”muuuu” med inlevelse. (Kom ihåg att säga det riktiga ordet ”ko” också. Det är ju meningen att barnet ska lära sig både tecknet OCH det talade ordet även om tecknet är lättare för små barn att härma.)

Om barnet inte verkar intresserat av ett visst tecken kan du lägga till någon rörelse. Min dotter tecknade aldrig ordet ”häst” förrän jag började gallopera upp och ner (precis som vi brukar göra när hon sitter i mitt knä och vi sjunger ”Hoppla hoppla hopp hästar i gallopp”).

Det är ok att hitta på egna tecken. Att lära sig riktigt teckenspråk är bra för chansen finns ju faktiskt att ditt barn kommer att vilja/behöva lära sig teckenspråk senare i livet. Men om det är kommunikationen mellan barnet och hennes närmaste som är det viktigaste just nu så går det utmärkt att använda egna tecken. Barnet kanske redan har en association mellan ett ord och en rörelse. För ”spindel” använder vi till exempel samma rörelse som i ”Imse vimse spindel”.

Slå upp ord på saker som barnet visar intresse för så att barnet kan berätta för dig om dessa. Min dotter älskar fåglar, klockor och knappar!

Lek med orden! Teckna när ni sjunger eller läser. Ha roligt!

Lyssna på barnet när det tecknar tillbaka. Det finns ingen poäng med att lägga ner energi på att lära ett barn teckenspråk om det sedan inte får någon uppmuntran för att använda det. Detta gäller naturligtvis även när barnet börjar tala och resten av barnets liv. Att bli lyssnad till ger självkänsla.

image

Teckenspråk med bäbisar

I flera av de böcker som jag läste innan och efter min andra dotter föddes dök det upp kapitel om att prata teckenspråk med bäbisar. ”Utvecklar språkutvecklingen, påverkar hjärnan på lång sikt, lär sig kommunicera tidigare, lättare att förstå sitt barn…” Jag läste och tänkte ”hm, verkar ju bra, fast det låter lite jobbigt”. Det var inte förrän jag läste hur positivt det kan påverka barns självkänsla som jag hajade till.

Jag köpte en uppslagsbok i japanska teckenspråket (hörselskadade i olika länder tecknar olika språk så det är bäst att använda det teckenspråk som används i området där man bor så att ditt barn kan göra sig förstådd för så många som möjligt). Min dotter var ungefär tre månader då. Att lära sig teckenspråk var faktiskt mycket roligare än jag hade trott. Storasyster hakade på och på kort tid hade vi lärt oss ett tjugotal tecken som vi började använda i kombination till vanligt talat språk (svenska). Varje gång jag sa ”sova” till min lilla bäbis så tecknade jag också ”sova”. Hon fick både se och höra fler och fler ord, allt eftersom jag (och äldsta dottern) lärde mig fler tecken.

När lill-tjejen var åtta månader började jag slarva. Jag hade tappat suget och tänkte att ”det här fungerar kanske inte, hon kommer kanske aldrig att börja teckna tillbaka”. Då plötsligt – när hon blev nio månader – började hon kommunicera med teckenspråk. Hon hade redan tidigare kommunicerat mycket genom att peka och använda kroppsspråk, men nu blev det en helt annan nivå på kommunikationen. ”Mamma, jag hör en fågel ute!” ”Det regnar!” ”När vi var ute vid bussen såg jag en hund” ”Katten sover” ”Jag vill äta”

Nu har min lilla tjej passerat sin första födelsedag och hon använder aktivt ca hundra olika tecken, och förstår ännu fler. (Med talat språk kan hon hittills säga fyra ord.) Det är fantastiskt att få komma in i hennes lilla hjärna och få förstå vad hon tänker på. Hon lägger märke till så mycket som jag inte gör, speciellt ljud så som bilar, flygplan och fåglar som hörs på avstånd. Ibland tror hon att något är något som jag vet att det inte är. Till exempel den lilla runda loggan på sojamjölksförpackningen som hon definitivt tycker ser ut som en klocka.

image

Fördelar med att använda teckenspråk med bäbisar i korthet:
• Eftersom det är lättare för små barn att kontrollera sina händer än sin tunga så kan de börja kommunicera tidigare om de får lära sig teckenspråk än om de enbart hör talat språk.
• Att lära sig ett extra språk tidigt påverkar hjärnan positivt så att barnet blir bättre på språk även senare i livet. Teckenspråk är inget undantag.
• Om föräldrarna talar olika språk (som vi gör i vår familj) kan teckenspråket fungera som en bro. Det blir lättare att förstå att ordet som mamma säger och ordet som pappa säger betyder samma sak.
• Barnet kan känna sig förstådd tidigare. Det kan vara delaktig i en konversation. Självkänsla!!!
• Det blir lättare för föräldrarna att förstå vad barnet vill och behöver.

Allt är dock inte en dans på rosor:
• För ett barn som just har börjat teckna kan det vara lika svårt att se skillnaden mellan olika tecken som det är att höra skillnaden mellan olika talade ord hos ett barn som just har börjat tala. Ibland förstår man helt enkelt inte vad barnet försöker berätta och det kan vara frustrerande för båda.
• Det är svårt att prata teckenspråk när man har händerna upptagna. Bär du ditt barn på ena armen har du bara en hand ledig. Om du dessutom lagar mat eller städar så har du noll händer att teckna med.

Tips för föräldrar som är sugna på att börja prata teckenspråk med sin bäbis:
• Den rekommenderade åldern att börja med teckenspråk är sex månader, men det går prima att börja ännu tidigare. Har ni ett äldre barn som har talsvårigheter så kan teckenspråk också vara till stor hjälp.
• Ta det lugnt och börja med bara några få tecken. Du behöver inte lära dig ett helt nytt språk. Slå upp nya ord i din egen takt.
• Kom ihåg att använda tecknen! Målet är att visa tecknet för ett ord varje gång du säger det muntligt.
• Använd det teckenspråk som används där du bor, eller hitta på egna tecken. Problemet med hemmagjorda tecken är att igen annan än ni kommer att förstå. Fördelen är att de kan vara lättare/roligare för barnet att teckna.
• Tänk på att inte bara använda ”tråkiga” tecken som du själv tycker är användbara (äta, sova, blöja etc) utan även tecken till ord på saker som ditt barn är (eller kommer att bli) intresserad av (bil, katt, klocka, flygplan etc). Hjälp ditt barn att vilja kommunicera.
Spread the sign är en praktisk sida där du kan slå upp ord och se korta filmsnuttar som visar hur orden tecknas på olika teckenspråk. Vill du använda svenskt teckenspråk så klickar du på den svenska flaggan. Alla ord finns inte, men många.

Jag är så glad att jag bestämde mig för att börja med teckenspråk med min dotter. Jag önskar att jag hade gjort det med min första dotter också. Kommunikationen sprudlar, och inte bara mellan oss två. Storasyster och pappa förstår henne också.

Jag har en väninna från Colombia, Nathalia Suescun, som också använder teckenspråk (och spanska som talspråk) med sin son. Här kan ni få läsa hur hon upplever att teckenspråket har påverkat deras relation:

”I became interested in signing with my baby after reading Bright from the Start from Jill Stamm, PhD, the author mentioned it briefly and I thought it was very interesting and fun so I started looking for more resources and found a video from Joseph Garcia, Md. After watching it I was even more excited to learn and teach my baby sign language. The idea of communicating more efficiently with my baby, reducing tantrums and frustration was very appealing to me and after further research I found additional benefits such as aiding speech development, boosting infant’s vocabulary and mental development, as well as improving parent-child relationships.
I started to teach David basic signs when he was six months old. I started with things like milk, more, poop, change diaper, etc.
When he became more interested in his surroundings I started teaching signs of animals, furniture, etc. He started signing back to me when he was around 15 months. According to what I read, babies start signing back from 6 to 8 months but my baby took longer than that.
Since he started doing it he has been very consistent and now he learns very fast, he learns almost with the first time I show him a new sign. I think it has really helped me communicate efficiently with him; I know exactly what he wants when he needs something. He can show what he wants to his grandparents and close people as well.
There are some words he likes to repeat so he doesn’t use the sign even though he knows it, like water or clock. For David, signing doesn’t seem to affect he’s effort to communicate verbally, he’s always trying to repeat words and talk his baby babble.
I think signing has helped our relationship with David, he knows he can come to me or my husband when he needs something and it feels like we share a secret language only we know so we feel even closer to him.
It is also very exciting for people around me to watch him sign; I think sometimes people underestimate what little kids can accomplish.
I would totally recommend other parents to do it. It doesn’t take too much time to learn basic signs. I just printed the signs I wanted to learn and I looked every time I needed to use them, after repeating for a while it stayed in my mind. I would also advice to be patient, I know some kids learn faster and start signing very early but others, like mine, take more time but they definitely will do it and both of you will feel very proud.”

Vill ni läsa mer om att använda teckenspråk med bäbisar föreslår jag sidan om babytecken på Sveriges Dövas Riksförbund

RESPEKT: Vad innebär det, vilka ska respekteras, på vilket sätt och hur lär vi våra barn detta?

Jag är svensk (ölänning) och bor i Japan. Därför blir det för mig ganska uppenbart att det finns olika syn på vad respekt är och på vilket sätt man ska respektera andra. I Japan är respekt något väldigt viktigt. ”Respektera äldre”-dagen är till exempel en nationell helgdag då alla är lediga från sina jobb och skolor. Japaner bockar hit och dit om och om igen och antalet artighets-fraser är oändliga. Visste ni till exempel att det finns 47 olika sätt att säga ”tack” på japanska?

Trots alla dessa artighetsritualer så undrar jag ibland om inte svenskar är mer respektfulla. I Japan bör man visa respekt för de som är äldre, de som har mer erfarenhet (till exempel de som har jobbat på arbetsplatsen längre än du själv), de som är kunder eller klienter etc. Men att vuxna ska respektera barn och ungdomar, det står inte på agendan. Eller att läkare ska respektera sina patienter. Det svenska synsättet är mera att alla ska respektera alla.

Så vad innebär egentligen ordet respekt? Det går naturligtvis att slå upp i en ordbok, men jag tror att trots officiella definitioner så har alla människor sin egen uppfattning om vad respekt är, vilka som bör respekteras och på vilket sätt. För mig själv så betyder respektera att man visar andra människor att de är värdefulla oavsett hur de ser ut, vilka värderingar de har etc. För mig är respekt något som jag vill visa ALLA – gamla, unga, nyfödda, döda, jämnåriga. Jag kan ha olika åsikter och jag kan absolut ställa mig emot andras sätt att agera om det går tvärtemot mina egna värderingar, men jag kan ändå respektera andra som personer med lika rättigheter. Jag är enbart expert på mitt eget liv och vet inte vad som har fått en annan människa att tycka och agera som hon gör.

Hur visar man respekt för andra? I Japan, som sagt, så bockar man, klär sig på ”rätt” sätt, och använder ”rätt” ord och fraser vid rätt tillfällen. Men ärligt talat – jag känner mig inte det minsta respekterad när kassörskan bockar som en robot och babblar samma ramsa om igen utan att ens titta på mig! Däremot känner jag mig respekterad när någon ser mig i ögonen, frågar ”vad tycker du?” och sedan lyssnar intresserat på svaret. Detta tycker jag är respekt! Att visa att jag är intresserad av dig och jag bryr mig. JAG SER DIG! Det är så lätt att bocka artigt och samtidigt tänka ”skitstövel”. Jag träffar en förälder vid skolbussen varje dag som säger god morgon (med ”rätt” japanska ord) samtidigt som hon tittar bort och ser ut som om hon önskar att hon hade en kniv i fickan.

Det faller sig ganska självklart att föräldrar med olika syn på respekt lär sina barn att respektera andra på olika vis. Om det är viktigt för dig att tala på ett respektfullt sätt så lär sig dina barn detsamma eftersom de lyssnar på dig. Om du sätter högt värde på respektfulla kläder så klär du antagligen dina barn likadant. Om du, som jag, vill att dina barn ska respektera ALLA andra genom att lyssna och bry sig så gäller det att du ”walk your talk”, speciellt genom att lyssna till dem. Jag vet inget bättre sätt att lära sig om respekt än att själv bli respekterad.

image

Saker att tänka på när du läser för ditt barn

Att det är bra och utvecklande att läsa för sina barn är nog alla överens om. Alla föräldrar har fått höra hur viktigt det är för språkutvecklingen. En studie som jag läste om (jag har för länge sedan glömt vem som utförde den) fann att det går att förutsäga hur väl ett barn kommer att tala (ordförråd, hur tidigt det lär sig prata etc) genom att räkna antalet böcker i huset. Att läsa tillsammans med sitt barn främjar även självkänslan eftersom barnet får både fokuserad uppmärksamhet, en mysig stund med mamma eller pappa och ofta även beröring (om du har barnet i knät eller om ni sitter tätt tillsammans. Läsning ger trygghet och intelligens.

Med tanke på hur fenomenalt bra det är att läsa för sina barn så är det märkligt att så lite har skrivits om HUR man kan göra det på bästa sätt. Här ska ni få höra vad jag har lärt mig!

Det bästa sättet att läsa på är det så kallade ”Dialogic Reading”, dialog-läsning. Målet med dialog-läsning är att få barnet att själv prata och tänka så mycket som möjligt. För att få till detta ska man ställa frågor som kräver mer än ett ”ja” eller ”nej” eller ”där” (tex ”Tycker du nallen är fin?” eller ”Var är bollen?”). Försök få barnet att dra paralleller till händelser i sitt eget liv eller till annat som han/hon redan känner till. Prova med ”Vad tror du skulle hända om…?”-frågor eller ”Vad skulle du göra om…?”-frågor.

Whitehurst (et al. 1988) jämförde grupper med barn (21-35 månader gamla) som antingen fick dialog-läsning i en månad eller vanlig läsning under samma tid. Resultatet var att barnen vars föräldrar hade dialog-läst med dem låg 6-8,5 månader före i sin språkutveckling i slutet av månaden. Det är ju en enorm skillnad på bara en månad! Tänk då vilken skillnad det kan göra om du dialog-läser med ditt barn ända från födsel! Eller iallafall från och med nu när du har läst det här!

En annan studie (förlåt, jag minns inte av vilka) upptäckte hur stor skillnad det gör för barn när de får höra samma berättelse flera gånger. Barn som fick höra en saga två gånger lärde sig mer än dubbelt så många nya ord som de som bara fick höra sagan en gång. De som hörde sagan tre gånger lärde sig ännu fler ord, och de som hörde samma saga fyra gånger lärde sig ännu mer. Inte så konstigt att barn ofta vill höra samma berättelser lästa om och om igen! Alltså är det bra att läsa samma bok många gånger trots att dina mamma- eller pappa-öron skriker efter något nytt.

Lars H Gustafsson skriver i sin bok Leka för livet om tre sorters berättande. Bilderböcker (böcker med mest bilder och lite text, främst för små barn), läseböcker (med inga eller få bilder, för äldre barn) och fritt berättande då den som berättar hittar på sagan själv. Gustafsson skriver att alla tre sorters berättande är viktiga, men vill lyfta fram det fria berättandet eftersom det ofta kommer i skymundan.

Att hitta på sagor löser de flesta problem, iallafall hemma hos oss. Jag berättar påhittade sagor vid tandborstningen, vid långtråkiga tillfällen (tex när vi måste vänta länge i en lång kö), och när någon behöver piggas upp. Sagor är ett bra sätt att ”byta tankar” ifall tankarna har kört fast. Att hitta på sagor är också toppen eftersom man kan göra det var som helst, när som helst och helt utan prylar. Att själv tänka ut sagor sätter fart på fantasin och om det är något speciellt ämne som man vill diskutera, kanske något som annars är svårt att prata om, en traumatisk händelse eller helt enkelt ditt barns favoritämne, så kan man väva in det i sagan. Barn som får lyssna på vuxna som hittar på sagor blir även själva experter på att tänka ut spännande sagor.

Mina tips i korthet:
• Läs ofta för ditt barn! Gärna många olika sorters böcker!

• Försök att få ditt barn att prata och tänka så mycket som möjligt när ni läser tillsammans.

• Läs om samma böcker så många gånger som ditt barn har lust (och du står ut).

• Hitta på egna sagor.

• Bjud in ditt barn att fylla i vad som ska hända i era sagor eller lyssna när barnet hittar på helt egna.

image

Frågor att ställa sig som förälder

Dagen efter att jag hade publicerat artikeln Vem vill du vara som förälder? läste jag intervjun med Petra Krantz Lindgren i Nära barn. Petra berättar i intervjun om när hon gick en kurs i Aktivt föräldraskap och blev överrumplad med frågor så som ”Vad vill du?” och ”Vad är viktigt för dig i dina relationer?”. Mycket viktiga frågor tycker jag! Jesper Juul nämner också några andra kloka frågor i en av sina artiklar: ”Vad tror jag på?”, ”Vad tror jag är bra för människor?” och ”Vilka av de värderingar som jag fick med mig hemifrån har visat sig värdefulla och konstruktiva i mitt eget liv och vilka måste jag rensa bort?”.

Jag tror att det är väldigt viktigt att veta vad man vill med sitt föräldraskap. Vilken sorts förälder vill du vara? Vilka är dina personliga gränser? Vilka regler vill du hålla fast vid? Vad är det viktigaste som du vill ge dina barn?

Det är också viktigt att, som Juul nämnde, veta vad man har med sig i bagaget. Din egen uppväxt har ju inte bara format dig till den du är idag med alla dina värderingar, talanger etc, utan även format sättet som du är mot dina barn. Daniel Siegel och Mary Hartzell skriver mycket om detta i sin bok Parenting from the Inside Out: How A Deeper Self-Understanding Can Help You Raise Children Who Thrive. De menar att mycket av det sätt som vi behandlar våra barn på är bortom vårt medvetande och kommer från sättet som vi själva blev behandlade som barn. Det går, skriver de, att göra sig mer och mer medveten om hur ens föräldraskap präglas av den egna uppväxten. Detta är goda nyheter eftersom man då får möjlighet att VÄLJA hur man själv vill vara som förälder.

Andra frågor som jag tycker är viktiga är:
– Vilken relation vill jag ha till mina barn när de blir vuxna?
– Vilka färdigheter och värderingar tror jag att mina barn behöver för att må bra och leva framgångsrikt (på alla plan) i dagens/framtidens samhälle?
– Vad skulle JAG vilja lära mig av mina barn och av de erfarenheter som föräldrarlivet ger mig?

Ja, det här är många frågor att klura på. Alla frågor måste inte besvaras samtidigt. Eftersom vi är människor förändras vi ständigt och därför är det bra att komma tillbaka till de här frågorna om och om igen.

Vem vill du vara som förälder?

När det gäller föräldraskap så finns det ingen perfekt mall att gå efter, inga självklara rätt eller fel. Det finns massvis av superbra föräldrar och alla är de olika. Väl är väl det eftersom alla barn är lika olika!

Även om det inte finns några regler som visar det bästa sättet att vara som förälder tycker jag att det kan vara bra för varje mamma och pappa att fundera över vilken sorts förälder just han/hon vill vara. Jag har själv skrivit ett ”mission statement” där det står vilken sorts mamma jag strävar efter att vara. Där står till exempel att ”jag lyssnar aktivt på vad mina barn säger och inte säger” och ”jag ger mina barn nyttig mat”.

Jag rekommenderar alla att skriva sina egna listor på vilken mamma/pappa de vill vara eftersom det kräver att man faktiskt tänker igenom sina värderingar och vart det är man vill komma med sitt föräldrarskap. Det flesta vill nog till exempel ha barn som är sociala och kärleksfulla mot andra, men hur planerar du som förälder att göra för att utveckla den här färdigheten hos dem? Om du skriver ner dina egna spelregler finns det större chans att du sedan håller dig till dem. Du blir en mera medveten förälder.

Du ska skriva ner hur du vill vara, inte hur du är. Ditt ”mission statement” ska vara det som du strävar efter även om du kanske inte alltid lyckas. Vem orkar vara på topp hela tiden?

När du sedan skrivit din lista kan det vara bra att återbesöka den då och då. Den som är riktigt entusiastisk kan klistra upp sin lista på kylskåpet där du (och alla andra) alltid kan se den. Det kan vara bra att läsa igenom listan då och då, både för att påminna sig själv och för att utvärdera. Ändra det du tidigare skrivit, lägg till eller ta bort. Situationer förändras, barn växer, och du samlar mer och mer kunskap och erfarenhet. Det som kändes viktigt för ett år sedan kanske inte känns lika aktuellt nu.

Att vara en medveten förälder är att veta vad man vill och att stanna i nuet där barnen är just nu.

image

Vikten av att barn får leka utomhus

image
Jag läser i Lars H Gustafssons bok Leka för livet om vikten av att barn får leka ute i naturen. Alla sinnen stimuleras och fantasin sätts igång. Bra är det för både kropp och själ. Barn som leker mycket ute är både friskare och smartare har det visat sig. Tyvärr vistas barn mindre och mindre i naturen. Det finns till och med en man, Richard Louv (vars bok jag planerar att läsa här näst), som talar om att fler och fler barn har vad han kallar ”Nature-Deficit Disorder” (= Natur-brist sjukdom). Han påstår att många av de barn som fått ADHD eller ADD diagnos egentligen har natur-brist. Därför har många ADHD och ADD behandlingar börjat införa naturvistelser och det har tydligen givit mycket goda resultat.

Jag börjar fundera på hur jag kan införa mer naturupplevelser för mina barn. Vår ”trädgård” är bara en liten plätt på några kvadratmeter. Den används flitigt som lekplats och utforskningsstation, men jag skulle vilja ge mina barn mer ”riktig” natur. Som tur är bor vi bara 800 meter från en riktigt bra park, och vi brukar gå dit, inte varje dag, men flera gånger i veckan. När jag läser Lars H Gustafssons bok begriper jag dock att jag har använt parken alltför begränsat. Vi stannar nästan alltid bara på lekplatserna trots att det faktiskt finns många spännande träd, stenar och annat att leka med längre bort. Vi behöver utforska parken och alla dess områden mycket bättre.

Jag är uppvuxen på Öland och när jag läser om hur viktigt det är för barn att få leka ute längtar jag tillbaka till stranden och allvaret. Och till klätterträden som vi hade i trädgården (innan en ilsken storm blåste ner dem)! Sova ute i tält på sommaren, gå barfota i gräset, cykla ner till sjön för att ta ett dopp. Jag skulle vilja återskapa allt det där åt mina barn – men hur? Hur bär man sig åt när man blivit stadsbo?

Jag bestämmer mig för att packa ner extra mycket fika idag så att vi kan utforska parken extra länge…

image
…och resultatet blev enastående! Vi hittade en liten skog. Äldsta dottern utforskade den med alla sinnen men utan skor. Yngsta dottern tittade förbryllad på den fina löv-mobilen som rörde sig på ett precis lagom spännande sätt i vinden. Vi stannade ända tills storasyster hade både ekollon och löv innanför strumpbyxorna.